Hej alla. Det var länge sedan jag skrev något här inne. Tiden rusar iväg, full fart framåt och jag har bitvis svårt att hänga med på tåget. Funderar över meningen med livet…
Någon klok sa en gång:
Minns igår,
glädjs åt idag
och hoppas på i morgon
Visst minns jag igår och hoppas på i morgon, men varför är det så svårt att glädjas av idag egentligen? Jag erkänner att jag själv har svårt att stanna upp och bara vara i nuet. Det är så mycket tankar i huvudet hela tiden, så mycket som ska hinnas med för att få vardagen att gå ihop att det är svårt att fokusera på vad jag egentligen vill, vem jag är och hur jag vill leva. istället blir jag till en maskin som varvar mellan tomgång och rutin.
Jag inser att jag kommit in i en period av stress av den psykologiska sorten. Det har nu gått så långt att jag blir stressad av att vara stressad för jag vet hur negativt stressen påverkar min kropp. Förstå hur sjukt det är att stressas av att jag vet att det inte är bra att stressa. Det är som ett enda stort ekorrhjul i hjärnan ibland.
Min kära Petter berättade att han, när han var själv hemma en kväll förra veckan, blev stressad av att han då hade tid att vila och bara vara med sig själv. Varför lägger vi förväntningarna på oss själva och på livet orimligt högt?
Något som är oerhört svårt är att bibehålla uppmärksamhet på det man gör. Det är lätt att allt bara blir till en sträcka för att nå framtiden. Jag kan göra listan lång för egen del…Borsta tänderna är tråkigt, så då kan jag ju lika gärna göra något annat samtidigt. När jag äter utan mänskligt sällskap så gör jag oftast något annat vid sidan av som att kolla posten, läsa en bok eller slötitta på dumburken som har återerövrat vårt hem igen. För att inte tala om alla böcker och tidningar som ligger på toaletten och väntar på mina toalettbesök.
Det värsta är att jag har så mycket kunskap om hur stress påverkar kroppen och om olika sätt att hantera stress för att må bättre. Ändå så hamnar jag här. Stressen är lömsk, den kommer smygandes och trappas sakta upp så att man inte riktigt märker av den och istället blir mer och mer stresstålig. Men det finns gränser för vad kroppen orkar och jag är nära den gränsen nu.
Igår tog jag mig för första gången på ett halvår tid att sätta mig ned och andas medvetet och göra några yoga övningar. Helt otroligt resultat, efter bara några minuter så känner jag hur pulsen går ner och andningen blir djupare och hjärnan klarare.
Jag har varit så stressad att jag inte tagit mig tid för avslappning, för att avslappning i sig har stressat mig. Jag som egentligen känner min kropp väldigt väl har under hösten missbrukat mitt eget förtroende.Istället för att andas ordentligt har jag speedat på mig själ med mer kaffe. Utåt sätt så verkar jag nog ganska lugn och sansad, men inombords kör jag maratonlopp med mig själv.
Kväll efter kväll säger jag till mig själv att i morgon ska jag ta det lugnt, andas och göra en sak i taget. Jag ska njuta av livet. Men det går inte att njuta av livet på beställning.
Jag har under hösten förlorat min fyrbenta kamrat. Det kom plötsligt, hon blev bara 9 år. Hennes död påminner mig än en gång om att leva i nuet och att uppskatta det man har för man vet aldrig hur morgondagen kommer att se ut.
Tilda sovandes tillsammans med liv. En symbol för familjeliv över artgränser. Våren 2011
Jag stressar över att vi har fått ett missfall till. Ännu tidigare, i v 5 den här gången. Jag vet att vi är lyckligt lottade som har två fina barn och att de finns de därute som inte har något barn alls, men det gör inte min sorg mindre och jag är väldigt orolig för att det är något fel på mig och att jag aldrig kommer att få gå igenom en graviditet igen.
Under hösten har jag sakta återgått till att inte sova på nätterna. Jag har vaknat kallsvettig flera gånger per natt, bytt sängkläder, duschat och byggt på mig en större och större ångest över att det är något stort fel på mig. Hårmineralanalysen och alla piller jag har knaprat i mig fungerade bra tills jag lyckades missa en av pillerburkarna under nästan tre månader. De ser likadana ut alla burkar och på något sätt så missade jag den här. Kanske är det där det började igen för jag kände mig väldigt frisk innan dess? Men med sömnbrist kommer dåligt minne, trötthet, oro och givetvis…STRESS!
Så mina vänner, det är helt enkelt mycket tankar som snurrar i mitt huvud just nu och det förklarar att jag inte riktigt lyckats kanalisera mina ord och bloggat.
Slänger ut dessa mina tankar till er och hoppas på en mer harmonisk och balanserad morgondag (ni ser, återigen tankarna framåt).
Carpe diem!
Livsglädje 